litdeparade sve

Lit de Parade

-en illusion om döden

Du ser den här rosen, titta noga nu, följ med: Jag rör min hand ovanför den, över den, några gånger, några gånger till - och plötsligt! Är den försvunnen.

Det är magi, illusion.

Ser du den här människan? Här på scenen? Kanske ser du alla tre? Du tror att du ser. Det är magi, det är illusion.

Det är en föreställning.

Jag rör min hand över dem. Kanske någon av dem plötsligt försvinner.

Det är fiktion.

Och du! Ser du den här människan? Det är ju du.

Det är livet.

Och så plötsligt är det inget mer.

Försvunnen! Trots att kroppen är kvar. Och vad ska vi då göra med en sådan kropp, en obrukbar, som inte fungerar, som upphör? Som snart kommer att förvandlas; först stelna, sedan mjukna, ruttna, upplösas. Vad gör vi med den, hur förhåller vi oss?

Det finns en plan, det finns flera: Man kan förvaras i ett kylrum. Om än högst tre veckor. Kanske måste man obduceras, kanske tvättas, snyggas till. Man kan kremeras och pulveriseras och strös ut i en lund, som glitter, eller sänkas ner i en kruka. Man kan grävas ned i jorden, bara som så, i en kista. Och efter att de som blev kvar har haft sina ceremonier så är det maskarnas tur.

Så här tar vi slut någon dag, alla.

Teater 90° undersöker döden, bekantar sig med den, tar den i hand och säger god dag god dag. Här står döden på Lit de Parade och vi defilerar förbi.

Här finns man. Plötsligt är man borta. Finns inte längre. Det är någonting magiskt i detta försvinnande, som om allt bara var en illusion, teater, omöjlig att gripa, att begripa.

The Greatest Vanishing Act.

Regi: Liv Elf Karlén (Sverige)

Text: Hannele Mikaela Taivassalo

På scen: Lidia Bäck, Nina Kaipainen och Robert Kock

Scenografi: Kaba Assefa

Ljud- och ljusplanering: Mikko Kaukolampi

Producent: Annina Blom